Den könsneutrala äktenskapslagen har försvarats i jämlikhetens namn. I verkligheten handlar det om att definiera äktenskapet på ett alldeles nytt sätt. Under årtusenden och i alla samhällen har äktenskapet bestått av man och kvinna.
Varför är det då så problematiskt att omdefiniera äktenskapet? Mircea Trandafir har undersökt den könsneutrala äktenskapslagens inverkan på heteroäktenskapen i Holland. Enligt undersökningen har den könsneutrala äktenskapslagen försvagat aktningen för äktenskapet och bidragit till en minskning av ingångna äktenskap bland sekulariserade holländare.
Den könsneutrala äktenskapslagens negativa inverkan på de heterosexuella äktenskapen intensifieras med tiden. Den tusenåriga äktenskapsliknande institutionen bevaras i människornas minne, fastän dess grunder i och med den nya äktenskapslagen skulle urvattnas. När de unga får den sexualundervisning som hör till det nya äktenskapsbegreppet så försvagas med tiden övertygelsen om det heterosexuella äktenskapet. Barnens illamående ökar proportionellt i förhållande till att äktenskapets beskydd försvinner.
En av anledningarna till att äktenskapet inte uppskattas, är att den könsneutrala äktenskapslagen bestämmer äktenskapet på de vuxnas villkor, så att det inte längre innebär barnens rätt till att växa upp med sin biologiska far och mor. Äktenskapet försvagas också som institution, där dess betydelse är att binda far och mor till varandra och till sina biologiska barn. I hem till föräldrar av samma kön är barnen alltid skilda från antingen sin biologiska far eller mor.
Enligt professor Paul Sullins undersökningar har barn i samkönade familjer två gånger mera sannolikt mentala hälsoproblem än barn i familjer av olika kön. Förvånansvärt nog kan man konstatera att problemen enligt Sullins ytterligare förvärras genom att ingå könsneutrala äktenskap.
Den könsneutrala äktenskapslagen förbättrar alltså inte barns ställning i familjer bestående av samkönade par, utan dess inverkan är också i det här avseendet negativ. Orsaken antas vara att den nya lagen leder till att barnets biologiska rotlöshet normaliseras och barnet fråntas sin rätt att sörja saknaden av far eller mor. Stabiliteten som äktenskapet tillfört familjer av samma kön ökar alltså barns illamående p.g.a att den normaliserar den onormala separationen från biologiska fadern eller modern.
Riksdagens beslut att låta den könsneutrala äktenskapslagen träda i kraft tjänar inte barnets bästa. Ändå är det är just barndomen som behöver ett särskilt skydd: barndomens betydelse för välbefinnande under hela livscykeln kan inte nog betonas.
Professor Tapio Puolimatka
(Översättning Benita Nyman)
